att skönja, så vidt jag märkte; ingen läsning, intet arbete i damernas händer; aldrig gingo de ut. Det är något imponerande i en sådan förnäm sysslolöshet, när den uppträder med vanans säkerhet; man bygger den så gerna på förutsättningen om något öfverlägset i vilkor och bildning. Jag rörde mig, som naturligt var, osäkert deri; och det är anledning att tro det man betraktade mig som en obrukbar och ovanligt ointressant medlem af sällskapet. Jag spelade hvarken whist, lotteri eller piano. Det gick icke bättre med samtalen; jag vet ej huru det var, men jag kom alltid till korta. Ett par gånger hörde jag pa en konversation emellan två äldre damer; de voro lärda, sades det; de talade om litteratur och politik, de nämnde Sterne och Addison. Jag försökte i all anspråkslöshet att lägga in ett ord med; men det ville ej lyckas. Mot slutet af ett sådant samtal eller tillfälligtvis kunde det hända, att det vänligt nedlåtande framställdes en fråga såsom: tycker ni om att läsa, madame? eller: känner ni till Walter Scott, madame? hvarvid »madame» först måtte ha sett riktigt enfaldig ut, nästan som en bagare, hvilken man plötsligen frågar om han någonsin har ätit kringla. Jag hade på fjorton dagar icke kommit någon i detta sällskap närmare, och kände märkvärdigt nog ej ett enda namn.
Hvaraf detta kom lärde jag först småningom att begripa. Dessa eleganta personer, rörande sig i en omgifning som den jag har försökt att skildra, både en förvånande likhet med bildade menniskor. Man hade kunnat svära på att man befann sig bland personer som alla stodo på en hög ståndpunkt, både hvad uppfostran, intelligens och kunskaper angick. Att man också kan träffa sådana faller af sig sjelf; undantag finnas öfverallt, och ett öfvadt öga skall snart kunna upptäcka dessa. Men har man icke detta, tar man ej druckit nog djupt af den bittra men nyttiga dryck som kallas verldskunskap — erfarenhet,
