Tuillerierträdgården stodo gröna i början af april. Denna månad sökte också på bästa sätt att godtgöra det försummade; den infann sig med en hetta som med magisk hastighet framdref allting. Det blef trångt och qvalmigt i pensionen inne i staden och jag flyttade hit ut till gatan Chaillot, hvilken har ett luftigt, fritt läge; till stället hörer en liten vacker trädgård. Det var rent af som en saga, att en varm, klar aprilafton plötsligen se sig förflyttad från vinterqvarteret upp till denna höjd. Syrener, guldregn, akacier, allting stod i sitt fullaste flor; rosorna knoppades. Det var mer än man kunde begära. Här var luft, balsamisk luft; här var stillhet, hvila att finna efter Paris, Paris, som jag snart skulle lemna.
Det var ju rent af ett paradis; men då vi nu en gång icke kunna tänka oss detta utan ormen, så fattades icke heller denne, och ormen hette Boulevard, en boulevard på hvilken det arbetades.
Den slätt på hvilken Paris är byggd höjer sig något upp mot triumfbågen och sänker sig till venster från Champs Elysées i en ganska betydlig afsats, hvilken följer Seinen ett godt stycke. Längs kanten af denna afsats slingrar sig gatan Chaillot, en lång, smal, bullersam, allt annat än aristokratisk gata, hvars egentliga herrlighet man icke anar, när man kryssar sig igenom den i oupphörlig fruktan för att blifva öfverkörd. Den andra sidan af husraden till venster beherrskar nämligen utsigten öfver hela slätten nedanför. Backsluttningen är förvandlad till blomstrande terrasser. Från ingen punkt i Paris njuter man ett skådespel sådant som detta. Denna herrliga belägenhet har också dragit kejsarens uppmärksamhet på gatan; han skall hafva stora planer i sinnet med den och lärer beslutat att bygga ett palats der åt sin son. En af de många boulevarder som i alla riktningar utstråla från triumfbågen, boulevard Josephine, har just nått Chaillotgatan; den fortsätter nu sitt lopp tvärt öfver den, går alldeles bredvid oss ned för sluttningen,
