grälade Hanna i ännu ovänligare ton än förut och stack sig i brådskan i ett finger.
Sittande på golvet med den ena kängan påtagen, började Amy gråta och Margret tala förnuft med henne, då Lauries röst hördes nedifrån, varvid de två systrarna skyndade ut, lämnande Amy ensam med sina tårar, ty ibland glömde hon sig och bar sig åt som ett bortskämt barn. I detsamma systrarna och Laurie gingo ut, ropade Amy över trappledstången i hotande ton:
— Det skall du få ångra, Hanna March!
— Prat! svarade Hanna och slog igen porten.
De hade en förtjusande afton, ty »De sju slotten vid Diamantsjön» var en så grann och underbar pjäs man kunde önska. Men trots de lustiga röda tomtarna, de strålande älvorna, de granna prinsarna och prinsessorna, hade det fallit en droppe av bitterhet i Hannas glädjebägare; fedrottningens guldgula lockar påminde henne om Amy, och mellan akterna kunde hon ej låta bli att söka fundera ut vad Amy menat med sitt: »det skall du få ångra». Under sitt levnadslopp hade hon och systern haft många skarpa skärmytslingar med varandra, ty de voro båda häftiga till lynnet och hade mycket lätt för att glömma sig i hettan. Amy retade Hanna, och Hanna gav Amy stickord tillbaka, och ej sällan förekommo scener över vilka de sedan skämdes. Ehuru Hanna var äldre än Amy, hade hon svårare än systern att behärska sig och hon kämpade många hårda strider för att styra sitt hetsiga lynne, vilket litet emellanåt ådrog henne ledsamheter. Hennes misshumör räckte dock sällan länge, och sedan hon ödmjukt erkänt sitt fel, ångrade hon sig uppriktigt och försökte bli bättre. Hennes systrar brukade säga att de nästan tyckte om att hon var häftig ibland, ty sedan blev hon så mild och god som en ängel. Den stackars Hanna gjorde förtvivlade ansträngningar att bli en väluppfostrad flicka, men fienden inom henne var alltid redo att reta
