upp och besegra henne, och det fordrades flera års verkliga bemödanden innan hon lyckades få bukt med honom.
När Hanna och Margret kommo hem, satt Amy och läste i salongen. Då de inträdde, satte hon genast på sig en förnärmad uppsyn, lyfte ej ögonen från boken och gjorde dem icke en enda fråga. Kanhända skulle nyfikenheten ha besegrat hennes trilska ifall Betty ej varit där och på sin fråga, om de haft roligt, fått till svar en livlig beskrivning av pjäsen. Då Hanna gick upp för att lägga in sin bästa hatt, kastade hon först en blick på byrån, ty när hon och Amy sist drabbat tillsammans, hade systern dragit ut lådorna och strött omkring hennes saker på golvet. Allt var emellertid på sin plats, och sedan Hanna hastigt sett igenom sina lådor och askar, trodde hon att Amy glömt bort hela saken.
Men däri misstog sig Hanna, ty dagen därpå gjorde hon en upptäckt som framkallade en storm. Då Margret, Betty och Amy på kvällen sutto tillsammans, störtade Hanna i högsta grad upprörd in i rummet och frågade med andan i halsen:
— Har någon av er tagit min novell?
Margret och Betty svarade genast nej och sågo förvånade ut. Amy göt olja på elden genom att ej giva något svar. Hanna såg hur hon rodnade och stod blixtsnabbt bredvid henne, utbristande:
— Amy, du har den?
— Nej, jag har den inte.
— Då vet du var den är?
— Nej, det vet jag inte heller.
— Det är inte sant! skrek Hanna, fattande systern i armarna, och betraktade henne med blickar, som skulle kunnat skrämma även ett modigare barn än Amy.
— Jo, det är det! Jag har den inte och vet inte var den är och bryr mig inte om det heller.
— Du vet det, och jag råder dig att genast tala om
