terns älsklingsarbete under flera år. För andra kunde kanske Hannas förlust förefalla obetydlig, men i hennes egna ögon var det en förfärlig olycka, och hon kände att den aldrig skulle kunna ersättas henne. Betty sörjde lika mycket som om en av kattungarna sprungit bort och Margret vägrade denna gång att försvara sin kelgris; fru March såg allvarsam och sorgsen ut, och Amy kände att ingen skulle kunna hålla av henne lika mycket som förr innan hon bett om förlåtelse för vad hon gjort och vilket hon nu mer än någon annan önskade varit ogjort.
Då det ringde till tedags, kom Hanna ned, men såg så uppretad och otillgänglig ut, att Amy alldeles tappade modet, då hon bönfallande sade:
— Var snäll och förlåt mig, Hanna; jag är mycket, mycket ledsen över vad jag gjort.
— Jag förlåter dig aldrig, ljöd Hannas bittra svar, och från den stunden var det såsom om Amy ej funnits till för henne.
Ingen talade om det skedda — ej ens fru March — ty alla visste av erfarenhet att det tjänade till ingenting att spilla några ord på Hanna då hon var vid sådant lynne som nu, och det bästa man kunde göra var att avvakta något gynnsamt tillfälle, då Hannas godhjärtade natur åter vaknade och läkte såret. Denna afton var långtifrån angenäm, ty ehuru man satt och sydde som vanligt och fru March läste högt ur Fr. Bremers Scotts och Edgeworths arbeten, fattades likväl någonting och hemtrevnaden var störd. Detta kände man ännu mer, när den vanliga sångtiden var inne, ty Betty kunde endast spela, Hanna stod stum som en sten och även Amy teg, så att Margret och fru March fingo sjunga ensamma. Men fastän dessa försökte göra det lika glatt som om de varit lärkor, tycktes de flöjtlika rösterna ej vilja stämma överens så bra som vanligt och alla kände sig förstämda.
Då fru March med den sedvanliga kyssen tog god natt av Hanna, viskade hon i hennes öra:
