mer i år. Men man kan inte begära av en sådan där ohyfsad argbigga att hon skulle taga mig med sig.
— Säg inte så; du har varit mycket elak; och det är svårt för Hanna att försona sig med förlusten av sin dyrbara lilla bok, men jag tror att hon förlåter dig nu, om du ber henne i det rätta ögonblicket, sade Margret. Gå efter dem; säg ingenting förrän Hanna återkommit på gott humör, passa då på och kyss henne eller visa dig vänlig på något annat sätt, och jag är säker om att ni skola bli lika goda vänner som förut.
— Jag skall försöka, sade Amy, som tyckte om Margrets råd, och sedan hon gjort sig i ordning i en handvändning, skyndade hon efter de båda vännerna, som hon såg försvinna bakom en kulle.
Det var ej långt till floden, men Laurie och Hanna voro där innan Amy hunnit upp dem. Hanna såg Amy komma och vände genast ryggen till, men Laurie märkte henne icke, ty han åkte längs stranden och hade hela sin uppmärksamhet fäst på den knakande isen, ty kylan hade slagit sig och efterföljts av blidväder.
— Jag skall åka fram till den första kröken och se efter om allt är klart innan vi sätta i väg, hörde Amy honom säga då han ilade bort, lik en liten ryss i sin skinnkantade kavaj och pälsmössa.
Hanna hörde hur den andfådda Amy stampade med fötterna och blåste i fingrarna bakom henne, medan hon försökte sätta på sig skridskorna, men hon låtsades ej märka henne utan åkte i sicksack nedåt floden, kännande ett slags olycksalig bitter tillfredsställelse över sin systers belägenhet. Hanna hade blåst under sin hatfulla sinnesstämning tills vredens låga slutligen flammade upp och blev allt större inom henne samt överväldigade henne, såsom onda tankar och känslor alltid göra, såvida de ej genast drivas på flykten. Då Laurie svängde om krökningen, ropade han tillbaka:
— Håll nära stranden, det är inte säkert i mitten!
