Hanna hörde hans ord, med Amy som snavade i detsamma, uppfattade dem icke. Hanna kastade en blick bakom sig, och den lilla demon hon hyste i sitt bröst viskade till henne: Det gör detsamma om hon hörde det eller ej, låt henne sköta sig själv.
Laurie hade försvunnit bakom kröken, Hanna var just där och Amy långt efter, närmande sig den svagare isen i flodens mitt. Hanna stannade för ett ögonblick, ty hon kände sig beklämd om hjärtat; därefter beslöt hon att åka vidare, men det var någonting som höll tillbaka och kom henne att vända sig om just i lagom tid att få se den svaga isen brista och Amy med uppsträckta händer störta ned i en vak med ett skri, som kom Hannas hjärta att stanna av förskräckelse. Hon försökte ropa på Laurie, men rösten svek henne, hon ville ila till systern, men hennes fötter tycktes ha mistat sin rörelseförmåga, och hon stod där nu orörlig och med förskräckelsen målad i sitt ansikte stirrande på Amys i det mörka vattnet simmande blå luva. Någonting susade blixtsnabbt förbi henne, och hon hörde Laurie utropa:
— Skaffa en stör! Fort, fort!
Hanna kunde efteråt aldrig erinra sig hur hon gjorde detta; men under de följande få minuterna lydde hon blint och liksom en maskin de befallningar som gåvos henne av Laurie, vilken bevarade hela sin självbehärskning och som, liggande raklång på isen, höll Amy uppe med sina armar tills Hanna kom springande med en stör från närmaste gärdesgård och de tillsammans lyckades draga upp Amy, vilken var mera rädd än skadad.
— Nu måste vi skynda oss hem med henne så fort vi kunna. Kasta om henne era ytterkläder, Hanna, medan jag spänner av henne de olycksaliga skridskorna! utbrast Laurie, i det han svepte sin kavaj omkring Amy och därpå slet upp skridskoremmarna, vilka aldrig synts honom så retfulla som nu.
Därpå ilade de hemåt med den skälvande, av vatten
