någon av er när jag for ut i hårda ord var för mig en kraftigare förebråelse än några ord kunde vara; och mina barns kärlek, vördnad och förtroende voro den bästa belöning jag kunde få för mina ansträngningar att bliva den kvinna som jag önskade i framtiden se mina små flickor likna.
— Ack, mamma, kunde jag bara en gång bli hälften så god som du, så skulle jag vara nöjd, sade Hanna gråtande och mycket rörd.
— Jag hoppas du skall bli mycket bättre, mitt barn, men du måste vara på din vakt mot fienden inom dig själv, så att det inte må gå dig illa och du blir olycklig för hela livet. Du har fått en varning, kom ihåg den och sök av alla krafter att behärska ditt lättretliga lynne, innan det bereder dig större sorg och bekymmer än du lidit i dag.
— Jag vill försöka, mamma, jag skall allvarligt försöka. Men du måste hjälpa mig, påminn mig och håll mig tillbaka, när jag är på väg att glömma mig. Jag minns hur pappa ibland lade fingret på läpparna och betraktade mamma med mycket vänliga men allvarsamma blickar, och då pressade du alltid ihop läpparna och gick ut. Gjorde han inte så för att varna dig? frågade Hanna milt.
— Jo, så var det. Jag bad honom att han skulle hjälpa mig på det sättet, och han glömde det aldrig, utan kom mig genom denna lilla gest och sin vänliga blick att hålla inne många hårda ord.
Hanna såg att hennes mors ögon fylldes med tårar och att hennes läppar darrade medan hon talade, och fruktande att hon sagt för mycket, viskade hon ängsligt:
— Var det kanhända orätt gjort av mig, mamma, att jag bad dig tala om det? Det var inte min mening att vara näsvis mot dig, men det är så lugnande att få säga dig, allt vad jag tänker, och jag känner mig så trygg och lycklig här hos dig.
— Mitt barn, säg vad du vill åt din mor, ty det är
