min största lycka och stolthet att känna att mina flickor hysa förtroende för mig och veta hur högt jag älskar dem.
— Jag trodde att jag hade bedrövat dig.
— Nej, mitt barn, men när jag kom att tala om pappa, erinrade jag mig hur mycket jag saknar honom, hur mycket jag har honom att tacka för och hur tåligt jag bör vänta och söka åt honom bevara hans små döttrar goda och obesmittade av synd och flärd.
— Men ändå uppmanade du honom att resa, mamma, och grät inte när han for, och inte heller beklagar du dig och tycks inte behöva någon tröst, sade Hanna undrande.
— Jag gav vad jag ägde bäst åt det kära fäderneslandet och återhöll mina tårar tills han var borta. Varför skulle jag beklaga mig, när vi båda endast gjorde vår plikt och säkert bli ännu lyckligare, när han kommer hem? Om jag inte synes behöva någon tröst, så är det därför att jag har en bättre tröst än pappa som tröstar och uppehåller mig. Mitt barn, snart börjar livets vedermödor och frestelser möta dig, och de skola bliva många, men du skall besegra dem alla, om du lär dig känna vår himmelske Faders ömhet och makt, så som du nu känner din jordiske faders. Ju mer du älskar och förtröstar på Honom, desto närmare skall du känna dig vara Honom och desto mindre skall du bli beroende av mänsklig visdom och makt. Hans kärlek förtröttas och växlar aldrig, tages aldrig från dig, utan kan bliva källan till ett långt livs frid, lycka och sällhet. Tro därpå av hjärtat och gå till Gud med dina små bekymmer och förhoppningar, synder och sorger lika förtroendefullt som du nu sluter dig till din mor.
Hannas enda svar var att hon tryckte sig hårt till sin moder, och under den tystnad som nu följde uppsände hon, utan ord, den uppriktigaste bön som någonsin kommit över hennes läppar, ty i denna sorgliga men likväl lyckliga stund hade hon erfarit icke blott samvetskvalens och förtvivlans bitterhet utan även den ljuva känslan av att förneka och rannsaka sig själv, och stödd av sin moders hand
