Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/113

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
111
UNGA KVINNOR

sätta på sig de där vackra sakerna, sade Amy med munnen full av knappnålar, under det hon med en artists smak lade sin sista hand vid sin systers krage.

— Jag ville så gärna att vi kunde få fara allesammans, men då så inte kan ske, så skall jag lägga på minnet alla mina äventyr och berätta dem för er när jag kommer hem. Det är det minsta jag kan göra, då ni varit så snälla och lånat mig vad jag behövt och hjälpt mig att bli färdig, sade Margret och kastade över rummet en blick på den ganska enkla utstyrseln, vilken hon tyckte vara riktigt fin.

— Vad har mamma givit dig ur skattkammarskrinet? frågade Amy, som icke varit med vid öppnandet av ett skrin av cederträ, vari fru March från forna lyckligare dagar förvarade några få återstoder, vilka hon ämnade giva sina döttrar när tiden var inne.

— Ett par silkesstrumpor, den här vackert utskurna solfjädern och ett sött blått skärp. Jag bad att få den violetta sidenklänningen, men då vi inte haft tid att göra om den, måste jag nöja mig med min gamla tarlatan.

— Den kommer att taga sig bra ut över min nya muslinskjol, och skärpet passar bra tillsammans med den. Det var skada att jag haft sönder mitt korallarmband, annars skulle du fått det också, sade Hanna, som gärna gav och lånade bort vad hon hade, men vars saker vanligtvis voro för illa åtgångna att kunna begagnas.

— I skattkammarskrinet finnes också några gammalmodiga vackra pärlor, men mamma säger att naturliga blommor äro den vackraste prydnaden för en ung flicka, och Laurie har lovat att skicka mig så många jag behöver, svarade Margret. Låt mig se nu: där har jag min nya grå promenaddräkt — böj upp fjädern litet på hatten — och där min popelinsklänning att ha om söndagarna och på mindre bjudningar — den ser något för tung ut att begagna på våren, eller hur? — den violetta sidenklänningen skulle ändå varit bra söt!