Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
112
LOUISA M. ALCOTT

— Det gör detsamma; du har den vita tarlatansklänningen för de stora kalasen och ser alltid ut som en ängel i den, sade Amy och betraktade med lystna blickar den lilla samlingen av grannlåter, som hon var förtjust i.

— Den är inte låghalsad och släpar inte nog, men den är bra ändå. Min blå vända och upputsade vardagsklänning ser så bra ut som om den vore spritt ny. Min sidenväska är rysligt omodern och min hatt är inte likadan som Sallys. Jag har inte velat säga något, men jag är inte alls nöjd med min parasoll. Jag bad mamma att få en svart med vitt handtag, men hon glömde bort det och köpte en grön med ett fult gulaktigt. Den är stark och snygg, så att jag inte kan klaga, men jag känner på mig att jag kommer att skämmas över den bredvid Annies av siden och med förgylld knapp, sade Margret suckande och kastade en mycket missbelåten blick på den lilla parasollen.

— Byt den då, rådde Hanna.

— Det skulle vara dumt och bara göra mamma ledsen, då hon gjort sig så mycket besvär med att skaffa vad jag behövt. Det är dumt av mig att tala om det, men jag kan inte låta bli att tänka på det. Men så har jag i stället mina silkesstrumpor och två par vackra handskar. Du är bra snäll, Hanna, som lånar mig dina. Jag tycker mig vara riktigt rik och fin med två nya par och de gamla tvättade att ha till vardags, förklarade Margret och kastade en belåten blick i handskasken.

— Annie Moffat har blå och genombrutna kanter på sina nattmössor; vill du inte göra några sådana på mina? frågade hon, då Betty kom in med en packe nattmössor av snövit muslin, vilka Elsa nyss strukit.

— Nej, det vill jag inte, ty då skulle de bli för fina och inte passa tillsammans med din enkla nattdräkt, och dessutom bör fattigt folk inte styra ut sig! menade Hanna i bestämd ton.

— Jag undrar om jag någonsin skall bli så lycklig