att få ha riktiga spetsar på mina kläder och broderade nattmössor? yttrade Margret otåligt.
— Först sade du att du inte önskade någonting högre än att få fara och hälsa på Annie Moffat, anmärkte Betty på sitt lugna sätt.
— Ja, det gjorde jag! Nåja, jag är lycklig och vill inte klaga, men man vill bestämt ha mer ju mer man får, eller hur? Så där ja, nu är allt nerpackat utom min balklänning, vilken jag skall be mamma lägga ner, sade Margret med ljusnande ansikte och vände ögonen från den halvfyllda kappsäcken till den nystrukna och lagade vita tarlatansklänningen, vilken hon med viktig min kallade sin baldräkt.
Den följande dagen var det vackert väder och Margret for så bort för att roa sig på fjorton dagar. Det var nästan mot sin vilja fru March givit sitt bifall härtill, emedan hon fruktade att dottern skulle komma hem missbelåtnare än då hon for. Men Margret hade bett så enträget, Sally hade lovat att se väl efter henne och en liten förströelse efter den arbetsamma vintern hade varit så lockande för den unga flickan att modern slutligen gav sitt samtycke, att Margret skulle få fara och för första gången se något av sällskapslivet.
I Moffatska familjen levdes mycket fint, och den anspråkslösa Margret blev i början litet häpen över den lyx som härskade i huset och dess invånares elegans. Men de voro vänliga människor, trots det fåfänga liv de förde, och gjorde snart sin gäst hemmastadd hos sig. Måhända fann Margret, utan att veta hur det kom sig, att de ej voro så synnerligen bildade och att all den yttre glans varmed de omgåvo sig inte kunde fullkomligt dölja deras karaktär av vardagsmänniskor i ordets egentliga bemärkelse. Det var obestridligen roligt att äta vid ett fint bord, att åka i en präktig vagn, gå i fina klänningar varenda dag och knappt tänka på någonting annat än att roa sig. Det var fullkomligt i Margrets smak, och snart började hon sig
8. — Unga kvinnor. I.
