själv ovetande tillägna sig sin omgivnings sätt och uttryck, att taga på sig små behagsjuka miner, begagna franska ord, bränna sig i håret, ringa ur sina klänningar och tala om moder så gott hon kunde. Ju mer hon såg Annie Moffats vackra saker, desto livligare blev hennes önskan att själv ha likadana, och hon suckade över att ödet ej gjort henne rik. Hemmet föreföll henne nu torftigt och otrevligt när hon tänkte på det, det syntes henne mera påkostande att arbeta än förut, och hon tyckte sig vara en mycket fattig och vanlottad flicka, trots sina nya handskar och silkesstrumpor.
Hon fick dock icke mycken tid övrig att gräma sig, ty husets tre unga döttrar voro fullt upptagna med att roa sig. De åkte ut för att göra uppköp, promenerade, redo och gjorde visiter hela dagen; foro på operan och teatern samt fördrevo tiden på annat sätt tills man gick till vila, ty Annie hade många vänner och visste hur hon skulle roa dem. Hennes äldre systrar voro mycket eleganta unga damer och en av dem var förlovad, vilket var ofantligt intressant och romantiskt, tyckte Margret. Herr Moffat var en frodig och godmodig gammal herre, som kände hennes far, och fru Moffat en korpulent och godlynt gammal dam, vilken liksom sin dotter fattade mycket intresse för Margret. Alla fjäsade med henne, och »Tusensköna» — så kallades Margret här — var på god väg att bliva alldeles bortkollrad.
När man en afton skulle kläda sig till en liten bjudning, fann Margret att popelinsklänningen dugde icke alls, ty de andra flickorna skulle ha florsklänningar och gjorde sig mycket fina, och så tog hon fram sin tarlatansklänning, vilken såg mera urblekt och sliten ut nu än någonsin, isynnerhet bredvid Sallys nya florsklänning. Margret märkte att flickorna sågo på hennes tarlatansklänning och sedan på varandra, och hennes kinder började blossa, ty trots sin veka natur var hon dock mycket stolt. Ingen sade ett ord om hennes klänning, men Sally erbjöd sig att kläda
