Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/118

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
116
LOUISA M. ALCOTT

gelse mot dem. Hur det var, hade Margrets nedslagenhet försvunnit efter denna tilldragelse, och när de andra flickorna gingo för att visa sig för fru Moffat, såg Margret i spegeln ett lyckligt, glädjestrålande ansikte, då hon satte blommorna i sitt böljande hår och på klänningen, vilken nu ej längre föreföll henne så tarvlig.

Margret hade ofantligt roligt den aftonen, ty hon dansade av hjärtans lust, alla voro mycket vänliga mot henne och hon fick höra många artigheter. Annie bad henne sjunga, och någon sade att hon hade en utmärkt vacker röst. Major Lincoln frågade vem den friska lilla flickan med de vackra ögonen var, och herr Moffat skulle ovillkorligen dansa med henne, emedan »hon inte var sömnig utan hade något vårfriskt hos sig», som han uttryckte sig. Sålunda hade Margret på det hela taget rätt roligt tills hon kom att bliva en ofrivillig åhörare av ett samtal, som upprörde henne i högsta grad. Just då hon satt i orangeriet och väntade på att hennes kavaljer skulle komma med litet glass, hörde hon någon i närheten av orangeriväggen fråga:

— Hur gammal är han?

— Sexton eller sjutton år, skulle jag tro, svarade en annan.

— Det skulle vara någonting för en av de där flickorna, eller hur? Sally säger att de äro mycket intima vänner nu och att den gamle herrn är alldeles tokig i dem.

— Fru M. har allt sina planer, tror jag, och det blir ingen konst för henne att spela sina kort väl, då hon har god tid på sig. Det syns tydligt att flickan ännu inte har sina tankar åt det hållet, sade fru Moffat.

— Det var en liten nödlögn att mamma skrivit brevet, och hon rodnade så vackert kantänka, när blommorna kom. Stackars flicka! Hon skulle vara mycket söt, om hon blivit uppfostrad i ett annat hem. Tror ni att hon skulle bli