— Varför skickar du inte hem efter en annan? frågade Sally, som var något obetänksam.
— Jag har ingen annan.
Det kostade mycket på Margret att säga detta, men Sally såg det inte utan utropade i förvånad men vänlig ton:
— Ingen annan? Så besynnerligt.
Hon hann ej tala till punkt, ty Bella skakade på huvudet och avbröt henne, i det hon hjärtligt sade:
— Visst inte. Vad tjänar det till att ha en mängd klänningar, när man icke är mycket bortbjuden? Du behöver inte skicka hem efter någon annan, Tusensköna, om du också hade ett dussin, ty jag har en av ljusblått siden, som jag växt ur och du skulle vara bra snäll, om du gjorde mig till viljes och begagnade den om torsdag. Vill du det, Tusensköna?
— Du är verkligen snäll, men jag tänker inte på min gamla klänning, om ni inte heller gör det. Den duger nog åt en liten flicka som jag, sade Margret.
— Låt mig nu få min vilja fram och klä dig fint. Jag vet knappt något roligare, och du skall bli en riktig liten skönhet med ett penseldrag här och där. Ingen skall få se dig förrän du är färdig; då först skola vi överraska dem, sade Bella i sin mest övertalande ton.
Margret kunde icke avslå ett så vänligt framställt anbud, ty lusten att se om några penseldrag kunde göra henne till »en liten skönhet» kom henne att ge efter och glömma de mindre vänliga känslor hon nyss förut hyst mot Moffatska familjens medlemmar.
Torsdagsaftonen stängde Bella och hennes kammarjungfru in sig med Margret, vilken de nu omskapade till en fin dam. De friserade hennes hår, gnedo hennes hals och armar med välluktande puder, beströko hennes läppar med korallinsalva för att göra dem rödare, och Hortense skulle ha tillagt »en soupcon rött», om icke Margret så envist undanbett sig det. De satte på henne den himmels-
