sitt bästa, ehuru den trånga klänningen förorsakade att hon fick ont i sidan och hon plågades av en beständig fruktan att örhängena skulle falla av och bli söndertrampade. Medan Margret fläktade sig med solfjädern och skrattade åt en ungherres klena försök att spela kvick, dog hennes skratt plötsligt bort och hon blev förvirrad, ty mittemot sig upptäckte hon Laurie i andra ändan av salongen. Han fixerade henne med blickar av oförställd förvåning, men i dem tyckte hon sig även läsa ogillande, ty fastän han bockade sig småleende, var det likväl något i hans redliga ögon som kom henne att rodna och önska att hon haft sin tarlatansklänning på sig. Vad som fullkomligt bragte henne ur fattningen var att hon såg Bella nicka åt Annie, varvid de fixerade först henne och sedan Laurie, vilken till hennes glädje såg ovanligt skygg och barnslig ut.
Sådana tokar, att sätta sådana idéer i huvudet på mig! Men jag vill inte längre tänka på det eller bli det minsta annorlunda än jag varit förut, tänkte Margret och skyndade över rummet för att hälsa på sin vän.
— Det var roligt att få se er här, jag var rädd för att ni inte skulle komma, sade Margret och sökte anta minen av en stor dam.
— Hanna bad mig fara för att sedan kunna tala om för henne hur ni såg ut, och därför gjorde jag det, svarade Laurie utan att se på henne, medan ett småleende, framkallat av det moderliga tonfallet i hennes röst, spelade över hans läppar.
— Nå, vad ämnar ni säga henne? frågade Margret, mycket nyfiken att få höra vad han tänkte om henne, ehuru hon nu kände sig litet besvärad i hans sällskap, något som aldrig varit fallet förut.
— Jag vet inte vad jag skall säga, ty det ser alldeles ut som om ni blivit stor, och ni är er så olik mot förr, svarade Laurie fingrande på sin handskknapp.
— Så tokig ni är! Flickorna ha klätt mig för ro skull,
