framför sig med ångerfull uppsyn, med sin vackraste bugning, såsom hon själv sade, och handen framsträckt:
— Förlåt att jag varit ohövlig och kom och dansa med mig.
— Jag är rädd för att det bara skulle plåga er, svarade Margret och sökte antaga en mäkta förgrymmad uppsyn, vilket likväl fullkomligt misslyckades.
— Visst inte! Jag längtar efter det, så att jag kan dö. Kom, jag skall bli snäll igen. Er klänning kan jag inte med, men jag tycker att ni själv är — riktigt förtjusande, sade Laurie och gjorde med händerna några gester liksom han saknade ord att tolka sin beundran.
Och så bar det av för dem, lätt och behagfullt, ty då de dansat flitigt hemma, kommo de bra överens, och det var en vacker syn att se det unga glada paret svänga om lustigt, kännande sig vara ännu bättre vänner än någonsin förut efter den lilla osämjan dem emellan.
— Vill ni göra mig en tjänst? sade Margret och lät Laurie fläkta sig med solfjädern, medan hon var nära att mista andan, men hur detta kom sig ville hon ej erkänna.
— Ja, det vill jag visst! svarade Laurie ivrigt
— Tala inte om för dem därhemma hur jag varit klädd i kväll. De skola inte förstå att det bara varit på skämt, och mamma skulle bara bli ledsen.
— Nå, men varför gjorde ni det då? frågade Lauries ögon så tydligt, att Margret hastigt tillade:
— Allt det där skall jag själv tala om för dem och bekänna för mamma hur dum jag varit. Men jag vill helst göra det själv, och därför säger ni ju ingenting eller hur?
— Det lovar jag. Men om de fråga mig, vad skall jag då svara?
— Jo, bara att jag såg rätt nätt ut och hade roligt.
— Det första skall jag mycket gärna säga, men hur är det med det andra? Det ser inte ut som om ni hade så
