ursinnigt, att det i högsta grad förargade Laurie, som tagit en bok och ibland såg upp på henne, men han blev ej i tillfälle att draga Margrets uppmärksamhet till sig, ty hon undvek honom hela tiden, och de träffades ej förrän han kom och tog avsked av henne.
— Glöm inte bort ert löfte, sade Margret och försökte småle, ty den »rysliga huvudvärken» hade redan infunnit sig.
— Silence à la mort! svarade Laurie i deklamerande ton.
Denna lilla episod uppväckte Annies nyfikenhet, men Margret var för trött att prata med henne utan lade sig med samma känsla som om hon varit på en maskerad men ej haft så roligt där som hon väntat sig. Hela den följande dagen mådde hon illa, och på lördagen for hon hem efter att ha fått mer än nog av sina fjorton dagar och kännande att hon hade solat sig tillräckligt länge i rikedomens solsken.
— Vad det ändå är skönt att få vara i fred och inte ha främmande jämt och ständigt. Jag trivs så bra härhemma, fast det inte är så fint som hos Moffats, sade Margret, i det hon såg sig omkring med oroliga blickar, då hon på lördagsaftonen satt tillsammans med modern och Hanna.
— Det gläder mig att höra dig tala så, ty jag befarade att det skulle synas dig otrevligt och tarvligt härhemma, sedan du bott så fint, svarade fru March, som många gånger under dagen kastat bekymrade blickar på Margret, ty en moders ögon upptäcka genast varje förändring i sitt barns ansikte.
Margret hade berättat och berättat omigen hur hon tillbragt sin tid och hur obeskrivligt roligt hon haft, men det var likväl någonting som ännu tyngde på hennes sinne, och när de yngre systrarna gått till vila, satt hon kvar och stirrade tankfullt i elden, fåordig och tydligen ett rov för plågsamma tankar. Då klockan var nio och Hanna föreslog Margret att de skulle gå och lägga sig, reste sig
