stanna hos dig tills jag kan sköta mig själv. Men roligt är det ändå att bli berömd, det kan jag inte neka, sade Margret och såg helt förlägen ut över den gjorda bekännelsen.
— Det är så naturligt och fullkomligt oskyldigt, såvida inte detta tycke förleder till dårskaper och ett dåligt uppförande. Lär dig, Margret, att uppfatta och värdera det beröm som förtjänar att tagas vara på och att genom älskvärdhet, parad med blygsamhet, uppväcka goda och förståndiga människors beundran.
Ett ögonblick satt Margret tankfull, medan Hanna stod bakom henne, hållande systerns ena hand i sin, varunder hon tycktes vara både intresserad och litet häpen, ty det var någonting nytt för henne att se Margret rodna och höra henne tala om beundran, kärlek och dylikt, och det föreföll Hanna såsom hade systern växt till sig i förvånande grad under de fjorton dagarna och kommit in i en värld dit hon ej kunde följa henne.
— Mamma, har du några »planer», som fru Moffat sade? frågade Margret förläget.
— Ja, mitt barn, jag har många! Så är det med alla mödrar, men jag misstänker att mina skilja sig inte så litet från fru Moffats. Jag vill tala om några av dem för er, ty tiden är nu inne att med några ord fästa edra romantiska huvudens och hjärtans uppmärksamhet på ett mycket allvarsamt ämne. Du, Margret, är ung, men inte alltför ung att ej förstå mig, och en moders läppar äro de som bäst passa att tala om dylika saker till flickor sådana som ni. Den tidpunkt kommer kanhända en gång, Hanna, då du får del av mina planer och skall hjälpa mig att utföra dem, om de äro goda.
Hanna gick nu och satte sig på ena stolskarmen, och av hennes min såg det ut som om hon trodde att det gällde någon högviktig sak. Fattande båda sina barns ena hand och uppmärksamt betraktande de två unga ansiktena, sade fru March på sitt allvarsamma men vänliga sätt:
— Jag skulle vilja se mina döttrar älskvärda, talang-
