Då ordföranden läst upp tidningen — vilken, jag ber läsaren vara övertygad därom, är en bona fidekopia av en som skrivits av bona fideflickor på en timme — följde en storm av applåder, och därefter uppsteg herr Snodgrass för att framställa ett förslag.
— Herr ordförande, mina herrar, började han, antagande en parlamentarisk hållning och ton, jag ber att få föreslå inväljandet av en ny medlem; en som högeligen förtjänar denna ära, skulle bliva ytterst tacksam därför, ofantligt öka klubbens fond av kvickhet och tidningens litterära värde; det skulle ej bli någon ända på trevligheten och skämtet. Jag föreslår herr Teodor Laurence såsom en värdig medlem av P. K. Låtom oss därför upptaga honom i vårt sällskap.
Hannas plötsliga ombyte av ton vid dessa ord kom flickorna att brista ut i skratt, men de sågo alla litet ängsliga ut och sade icke ett enda ord, då herr Snodgrass satte sig.
— Låtom oss votera, sade ordföranden. Alla som bifalla förslaget behagade giva det till känna genom att rösta »ja».
Ett ljudligt »ja» från Snodgrass åtföljdes till allas förvåning av ett blygt dito från Betty.
— De som äro av motsatt åsikt rösta »nej».
Så var förhållandet med Margret och Amy, och herr Winkle uppsteg och sade med mycken elegans:
— Vi böra ej ha gossar bland oss här; de bara göra narr av oss och hålla väsen. Vårt sällskap är en fruntimmersklubb, och vi önska att få vara för oss själva och att ett passande uppförande iakttages.
— Jag är rädd för att han kommer att skratta åt vår tidning och sedan håna oss, anmärkte Pickwick, jämkande på den lilla hårlocken, såsom han alltid brukade då han var tveksam om någonting.
Nu for Snodgrass upp från sin stol och utbrast i ytterst allvarsam ton:
