brynen, men endast lyckades framkalla ett älskvärt småleende. Den nye medlemmen var dock situationen vuxen, och resande sig med en tacksam hälsning åt ordförandens stol, sade han på ett högst förbindligt sätt:
— Herr ordförande och mina damer — jag ber om förlåtelse — mina herrar, tillåten mig att få introducera mig själv i er krets såsom Sam Weller, klubbens ödmjukaste tjänare.
— Bra, bra! skrek Hanna, svängande en sängvärmare, mot vars handtag hon under tiden stött sig.
— Min trogne vän och ädle beskyddare, fortfor Laurie och gjorde en gest med handen för att bedja om tystnad, av vilken jag presenteras i er krets på ett för mig så smickrande sätt, bör ej tadlas för den krigslist varav vi begagnat oss. Det är jag som uppgjort planen därtill, och det var först efter många invändningar han gick in därpå.
— Se så, kasta inte hela skulden på er själv; ni vet att jag föreslog skåpet, avbröt honom Snodgrass, som tyckte att skämtet var utomordentligt lyckat.
— Bry er inte om vad hon säger. Jag är den usling som gjorde det, min herre, sade den nye medlemmen med en Wellersk nick åt herr Pickwick. Men, på min ära, jag skall aldrig göra så mer, utan hädanefter med liv och själ ägna mig åt den odödliga klubbens intressen.
— Hör, hör! skrek Hanna och slog med handen på sängvärmaren såsom om den varit en symbol.
— Vidare, vidare! uppmanade Winkle och Tupman, under det ordföranden gjorde en välvillig böjning på huvudet.
— Jag önskar blott få säga att jag — såsom ett ringa bevis på min tacksamhet för den ära mig vederfarits och såsom ett medel att inleda vänskapliga förbindelser mellan närboende nationer — har i det bortersta hörnet av trädgården uppsatt ett postkontor i häcken, en vacker och rymlig byggnad med hänglås för dörrarna och
