alla slags bekvämligheter för expeditörerna — eller expeditriserna, om jag så får uttrycka mig. Det är det gamla kaninhuset, men jag har spikat igen dörren och gjort en öppning i taket, så att det kan inrymma allt möjligt och spara vår dyrbara tid. Brev, manuskripter, böcker och paketer kunna läggas in där, och då varje nation har sin nyckel, skall det bli ofantligt trevligt, föreställer jag mig. Jag beder klubben att åt densamma få överlämna nyckeln samt att, livligt tacksam för den ära mig bevisats, intaga min stol.
Stark applåd, då herr Weller lade den lilla nyckeln på bordet och satte sig, sängvärmaren slogs och svängdes i vild fart och det dröjde en stund innan ordningen kunde återställas. Därpå följde en lång diskussion, vilken var ytterst intressant, då var och en gjorde sitt bästa. Sammanträdet var därför ovanligt livligt och upplöstes icke förrän sent, varvid tre gälla leverop höjdes för den nye medlemmen.
Ingen ångrade någonsin att man invalt Sam Weller, ty en så ivrig, belevad och glad medlem kunde ingen klubb uppvisa. Han inlade ovedersägligen kvickhet i sammankomsterna och satte stil i tidningen, ty hans tal bragte åhörarna nästan i konvulsioner och hans bidrag voro utmärkta, såsom varande patriotiska, klassiska och dramatiska men aldrig sentimentala. Hanna ansåg dem värdiga en Bacon, Milton eller Shakespeare och omarbetade efter dem sina egna opus med god verkan, såsom hon själv tyckte.
P. S. den lilla poststationen var i sanning en liten förträfflig inrättning och blomstrade underbart, ty nästan lika många besynnerliga saker passerade därigenom som genom det riktiga postverket — tragedier och halsdukar, poemer och pickles, trädgårdsfrön och långa brev, bjudningskort, bannor och annat smått och gott. Den gamle herrn i det stora huset tyckte om att skämta och roade sig med att skicka besynnerliga paket, hemlighetsfulla häls-
