Stor var nu jämmern därnere och första kokerskans bekymmer över de misstag hon gjorde.
— Bry dig inte om det där, jag skall laga middagen och vara piga; ni andra få agera herrskap, vara fina om händerna, se främmande hos er och utdela befallningar, sade Hanna, som ännu mindre än Margret förstod sig på köksbestyr.
Det välvilliga anbudet mottogs med glädje, och Margret gick in i förmaket, som hon hastigt städade genom att sopa in soporna under soffan och stänga igen spjäljalusierna för att bespara sig besväret att damma. Fullkomligt förlitande sig på sin egen skicklighet och i förhoppning att få beröm, skrev Hanna en biljett till Laurie och bjöd honom till middagen.
— Det vore bättre att du såg efter vad vi ha att komma med innan du bjuder främmande, sade Margret, då Hanna anförtrodde henne sin gästvänliga men något överilade handling.
— Ah bevars, vi ha biffstek och potatis i överflöd, och så skall jag skaffa litet sparris och hummer, så blir det finfint, som Elsa säger. Så skola vi ha laktuk och göra sallat; jag vet inte hur den lagas, men det står i kokboken. Till efterrätt få vi blancmanger och smultron, och sedan kaffe, om du vill ha det riktigt gentilt.
— Kom inte med alltför många rätter, kära Hanna, ty du kan inte göra något annat i matväg som duger att äta än pepparkakor och sirapskarameller. Jag tvår mina händer vad middagen beträffar, och sedan du nu på eget ansvar bjudit Laurie, så får du också ta hand om honom.
— Jag begär inte att du skall göra något annat än hålla honom sällskap och hjälpa mig med puddingen. Du lovar ju att ge mig ett gott råd, om jag stannar i stöpet, gör du inte det? frågade Hanna i något spetsig ton.
— Ja, det skall jag, fast jag inte är hemma i stort mer än att baka bröd och litet annat smått. Det vore
