bättre att du bad mamma om lov först innan du börjar med dina tillrustningar, svarade Margret tillrättavisande.
— Naturligtvis, jag är väl inte tokig heller! sade Hanna och rusade upp till modern i ett anfall av vrede över att man vågat betvivla hennes skicklighet som kokerska.
— Laga vad du vill, men låt mig vara i fred. Jag ämnar gå bort till middagen och orkar inte höra talas om hushållsbestyr nu, sade fru March, sedan Hanna framställt sin begäran. Jag har aldrig tyckt om att sköta hushållet och tar mig ledigt i dag för att läsa, skriva, gå på visiter och roa mig.
Den ovanliga anblicken att se den arbetsamma modern makligt ligga och läsa på förmiddagen gjorde på Hanna samma intryck som om hon bevittnat ett naturfenomen, ty en jordbävning eller ett vulkaniskt utbrott kunde knappast ha slagit henne med större häpnad.
— Allting är upp- och nedvänt i dag, sade hon för sig själv, då hon gick utför trappan. Håller nu Betty på och gråter; det är ett säkert tecken till att någonting är på tok. Om Amy morskar sig, skall jag nog ruska om henne.
Kännande att hon själv hade kommit ur de vanliga spåren, skyndade Hanna in i salongen, där hon fann Betty snyfta över Pippi, kanariefågeln, som låg död i buren med sina små klor patetiskt utsträckta liksom bad han om mat, ty han hade dött av hunger.
— Alltihop är mitt fel — jag glömde bort honom — där finns inte ett korn eller en droppe vatten — ack, Pippi! — ack, Pippi, hur kunde jag vara så grym mot dig? stammade Betty snyftande, i det hon tog den stackars fågeln i händerna och försökte återkalla honom till livet.
Hanna såg in i Pippis halvöppna ögon, kände efter om det lilla hjärtat slog, men då hon fann fågeln stel och kall, erbjöd hon sin dominolåda till kista åt honom.
— Lägg honom i ugnen, så blir han kanhända varm och får liv igen, sade Amy, som hoppades det bästa.
