— Min Gud, vad är det? utropade Hanna darrande.
— Salt i stället för socker och grädden sur, svarade Margret med en tragisk gest.
Hanna lät höra ett kvävt anskri och föll tillbaka på stolen, nu erinrande sig att hon, då hon till sist skulle sockra på smultronen, tagit ur en av de på köksbordet stående lådorna och glömt att slå mjölken i kylaren. Hon blev blodröd i ansiktet och var nära att brista ut i gråt, då hennes ögon i detsamma mötte Lauries, vilka försökte se glada ut, tack vare hans hjältemodiga bemödanden; den komiska sidan av saken slog henne nu plötsligt, och hon skrattade så, att tårarna runno utför hennes kinder. Så gjorde även de andra, till och med mamsell Crocker, och den olyckliga middagen slutade glatt med smör och bröd, oliver och skämt.
— Jag har inte själsstyrka nog att skämta längre nu då vi måste bli så allvarliga som det behövs vid en begravning, sade Hanna, då de stego upp från bordet, varefter mamsell Crocker gjorde sig i ordning att gå, ty hon brann av otålighet att få berätta sin färskaste historia vid en annan väns middagsbord.
De gjorde sig allvarliga för Bettys skull. Laurie grävde en grop under ormbunkarna i bersån, och med många tårar nedlades lilla Pippi däri av sin ömhjärtade härskarinna och betäcktes med mossa, varefter en krans av violblommor och nate hängdes på stenen, vilken försågs med följande gravskrift, som författats av Hanna, under det hon sysslade med middagen:
Här ligger Pippi March,
som dog den 7 juni.
Älskad och djupt begråten,
han aldrig glömmas skall.
Efter ceremoniens slut drog sig Betty tillbaka i sitt rum, överväldigad av sin rörelse och hummern; hon kunde
