icke lägga sig, ty sängarna voro icke bäddade, men hon kände likväl sin sorg lindras betydligt genom att ruska om kuddarna och städa. Margret hjälpte Hanna att bära ut vad som återstod efter den festliga middagen, vartill åtgick halva eftermiddagen och varav de blevo så trötta, att de kommo överens om att till kvällsvard nöja sig med te och rostade brödskivor. Laurie for ut och åkte med Amy, vilket var en ren välgärning, ty den sura grädden tycktes ha inverkat menligt på hans lynne. Då fru March kom hem på eftermiddagen, fann hon de tre äldsta flickorna mitt i värsta stöket, och en blick i köksskåpet gav henne en föreställning om hur en del av experimentet lyckats.
Innan våra husmödrar hunnit så långt, att de kunde sätta sig och hämta andan litet, ringde det på dörren, och nu fick man än värre brått med att bli så pass presentabel, att man kunde gå och öppna; vidare skulle teet sättas på och några ärenden uträttas, och så måste man ta ett eller annat styng, som försummats ända in i sista stunden. Då skymningen inbröt, samlades man den ena efter den andra på verandan, där törnrosorna knoppades så vackert, och alla pustade och suckade då de satte sig, liksom de varit trötta eller sorgsna.
— En sådan ryslig dag! började Hanna, vilken vanligtvis var den som inledde deras samtal.
— Den har då varit kortare än de andra — men mycket drägligare, sade Margret.
— Inte en smula av den vanliga hemtrevnaden! tillade Amy.
— Det kan man väl inte undra över heller, då mamma och Pippi äro borta, genmälde Betty suckande och kastade en tårskymd blick på den tomma buren över hennes huvud.
— Där har vi mamma, och i morgon får du en annan fågel om du ber henne.
I detsamma inträdde fru March och satte sig hos sina döttrar, men det såg ut som om hennes söndag ej varit angenämare än deras.
