minspelet i hennes ansikte, om hon bleve rörd av brevets innehåll.
Det var mycket få av de brev, som skrevos i dessa sorgliga tider, vilka ej voro rörande, isynnerhet bland dem som fäder skickade hem. I detta talades endast föga om de utståndna mödorna, om de hotande farorna eller den undertryckta hemlängtan; det var ett ömt, av hopp genomandat brev, innehållande livliga skildringar av fältlivet, marscher och militära nyheter, och endast mot slutet flödade brevskrivarens hjärta över av faderskärlek och längtan att återse sina små flickor därhemma.
»Giv dem alla min varma kärlek och en kyss. Säg att jag tänker på dem om dagen, beder för dem om natten och städse finner min största tröst i deras oföränderliga kärlek. Ett år tyckes mig vara en lång väntan innan jag återser dem, men påminn dem att vi böra arbeta medan vi vänta, så att dessa svåra dagar ej bli tillspillogivna. Jag vet att de skola minnas allt det jag nu säger, att de skola älska sin moder och troget göra sin plikt, tappert bekämpa fienden inom sitt eget bröst och segra, så att jag vid min återkomst mer än någonsin må älska och känna mig stolt över mina små kvinnor.»
Alla snyftade vid detta ställe; Hanna blygdes ej över den stora tår som trillade ned utefter hennes näsa och Amy glömde alldeles att hennes lockar kommo i oordning, då hon gömde sitt ansikte vid moderns bröst och snyftande sade: i
— Jag är så självisk, men jag vill försöka bli bättre, så att han för var dag får allt större glädje av mig.
— Det vilja vi alla! utbrast Margret. Jag tänker för mycket på hur jag ser ut och vill inte arbeta, men jag skall försöka att bli annorlunda.
— Jag skall bemöda mig att bli »en liten kvinna», som han kallar mig, och inte mera vara vild och ohyfsad utan göra min plikt härhemma i stället för att vilja vara någon annanstans sade Hanna, som tyckte det var
