den gamla Elsa dukade av bordet, varefter man gick efter sina sykorgar, och nu arbetade nålarna flitigt, då systrarna sydde lakan åt faster March. Det var just icke något arbete som roade dem, men så här på kvällen föll det ingen in att knota. Man antog Hannas förslag att indela de långa våderna i fyra delar och kalla dem Europa, Asien, Afrika och Amerika, och nu gick det raskt undan, isynnerhet när de talade om de olika länder som de sydde sig fram igenom.
Klockan nio slutade systrarna arbetet och sjöngo såsom de alltid brukade, en sång innan de gingo till vila. Ingen annan än Betty kunde framlocka så pass mycket musik ur det gamla pianot, och det var ett nöje att se hur lätt hon rörde de gulnade tangenterna och med vilken, smak hon ackompanjerade de enkla sångerna. Margrets röst var mjuk såsom flöjtens toner, och hon och modern ledde den lilla kören. Amy gnällde som en syrsa, och Hanna sjöng på sin egen behagliga melodi, varvid hon än var före, än efter med någon figur eller kadans, som skämde den eljest vackra och högtidliga sången. De hade brukat sjunga om kvällarna ända från den stund de kunde framstamma:
»Blinka, blinka, ’illa s’järna,»
och detta kvällsnöje hade blivit en vana i huset, ty deras moder var så gott som född sångerska. Det första man hörde om morgonen var hennes röst, där hon gick omkring i rummen och sjöng som en lärka, och det sista ljud om kvällen var samma glada toner, ty flickorna blevo aldrig för gamla att lyssna till denna husliga vaggvisa.
ANDRA KAPITLET.
En glad jul.
Hanna var den som vaknade först i julmorgonens grå gryning. Inga strumpor hängde vid kakelugnen, och
2. — Unga kvinnor. I.
