Man var snart färdig, och processionen begav sig av. Lyckligtvis var det ganska tidigt på morgonen och de togo vägen genom bakgatorna, så att endast få sågo dem, och det var ingen som skrattade åt den ovanliga synen.
Snart voro de framme. Rummet var dåligt och mycket illa möblerat, fönsterrutorna voro sönder, ingen brasa fanns, sängkläderna voro trasiga, den sjuka modern låg i sängen med ett kvidande lindebarn, och där syntes en grupp bleka, hungriga barn, hopkrupna under ett gammalt täcke för att söka hålla sig varma. Vad de stora ögonen stirrade och de blå läpparna logo, då fru March och hennes flickor syntes i dörren!
— Ach, mein Gott! Det är änglar som komma till oss! utbrast den fattiga kvinnan och uppgav ett utrop av glädje.
— Snygga änglar som gå i huva och vantar! sade Hanna skrattande.
Under några minuter såg det verkligen ut som om goda andar varit i verksamhet där. Elsa, som burit veden, gjorde upp eld och stoppade igen hålen i rutorna med gamla hattar och sin egen schal. Fru March gav modern te och havresoppa samt tröstade henne med löfte om hjälp, medan hon lindade barnet med samma varsamhet som om det varit hennes eget. Under tiden dukade flickorna bordet, satte barnen omkring brasan och matade dem, såsom de varit hungriga fåglar, samt sökte under skratt förstå deras kostliga rådbråkade engelska.
— Das ist gut! Die Engelkinder! skreko de stackars små, medan de åto och värmde sina röda händer mot den trevligt sprakande brasan. De fyra flickorna hade aldrig förut blivit kallade änglabarn och tyckte att det var mycket roligt, isynnerhet Hanna, vilken alltsen sin födelse betraktats såsom ett svart får. Det var en mycket glad frukost för systrarna, ehuru de ej fingo någonting med av den; och när de gingo sin väg, lämnande de stackars barnen tröstade och mätta, tror jag att i hela staden
