Red mig då, som älvan snar,
kärleksdrycken, underbar;
gör den ljuv och stark och skön:
hulda genius, hör min bön!
Nu hördes en ljuvlig musik, och därefter syntes i hålans bakgrund en liten vitklädd gestalt med skimrande vingar, gyllene hår och en rosenkrans på huvudet. Svängande ett trollspö, sjöng han:
Ur silverskyn
vid månens bryn
jag bringar den trolska saft;
jag bryggde den lätt,
men nyttja den rätt,
ty hastigt förflyr dess kraft —
varefter han lät en liten förgylld flaska falla vid häxans fötter och försvann. En annan sång av Hagar frammanade en ny uppenbarelse, men denna var ej älsklig, ty på samma gång ett brakande förnams syntes en vederstygglig svart tomte, som, sedan han framkvädit ett svar, kastade en mörk flaska till Hugo och försvann, uppgivande ett hånskratt. Efter att ha i toner tolkat sin tacksamhet och stoppat flaskorna i sina stövlar, avlägsnade sig Hugo, och Hagar underrättade nu publiken att hon förbannat honom, emedan han i forna tider mördat några av hennes vänner, samt att hon ämnade korsa hans planer och hämnas på den nedrige. Nu drogos förhängena tillsammans, varefter publiken vilade sig, åt konfekt och diskuterade operans förtjänster.
Publiken gav sedan med stampningar o. s. v. sin missbelåtenhet till känna över att det dröjde för länge innan förhängena skildes åt igen, men när man fick se vilket mästerverk maskinisten åstadkommit, förspordes intet knot över det långa uppehållet. Det vår i sanning storartat! Ett torn höjde sig mot taket; mitt på detsamma såg man
