Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27
UNGA KVINNOR

ett fönster, vari brann en lampa, och bakom den vita gardinen satt Zara i en blå och med silver prydd klänning, väntande på Rodrigo. Och nu kom han in i en grann dräkt, med befjädrad mössa, röd kappa, kastanjebruna älskarelockar, en gitarr och rysslädersstövlarna naturligtvis. Knäfallande vid tornets fot, sjöng han en serenad i smältande toner. Zara svarade, och efter en rörande musikdialog samtyckte hon att fly med honom. Nu kom styckets själva glanspunkt. Rodrigo frambar en repstege med fem pinnar i, kastade upp dess ena ända och besvor Zara att klättra ned på den. Ängsligt smög hon sig ut genom gallerfönstret, lade sin ena hand på Rodrigos axel och var just i begrepp att behagfullt klättra ned, då hon vid älskarens: »O, o, Zara!» glömde bort sitt släp — det fastnade i fönstret, tornet vacklade, föll med ett förfärligt brak och begrov de olyckliga älskande under sina ruiner!

Ett allmänt skri hördes, då rysslädersstövlarna i ursinnig fart rördes fram och tillbaka över ruinerna och ett guldlockigt huvud dök upp samt utropade:

— Sa jag er inte det! Sa jag er inte det!

Med underbar själsnärvaro inrusade don Pedro, den grymme konungen, drog fram sin dotter och yttrade hastigt avsides till henne:

— Skratta inte! Låtsa som om det hörde till pjäsen, och sedan han framkallat Rodrigo, förvisade han honom ur sitt rike under uttryck av vrede och förakt. Fastän det tydligen syntes att Rodrigo blivit förskräckt genom tornets fall, trotsade han dock den gamle herrn och vägrade att gå ur fläcken. Detta djärva föredöme uppeldade Zara, så att även hon satte sig upp mot sin fader, vilket hade till följd att han befallde att man skulle kasta dem båda i en av slottets djupaste fängelsehålor. En liten grov fångknekt kom in med kedjor och ledde ut de älskande, varvid han såg sig omkring med mycket ängsliga blickar och tydligen glömde vad han skulle säga.