sonson instängd, när han inte är ute och rider eller promenerar med sin informator, och låter honom läsa alldeles rysligt. Vi bjödo honom komma till oss, men han kom inte. Mamma påstår att han är mycket snäll, fastän han aldrig säger ett enda ord åt oss flickor.
— Vår katt sprang sin väg en gång och han kom igen med den; och då pratade vi litet med honom över häcken om cricket och sånt där, men så såg han Margret komma, och då gick han genast. Jag skall göra mig bekant med honom endera dagen, för han behöver någon som piggar upp honom, det är jag säker på, sade Hanna i bestämd ton.
— Jag tycker om hans sätt, och han ser ut som en liten gentleman, så att jag har ingenting emot att vi bli bekanta med honom vid något tillfälle. Han bar hit blommorna själv, och jag skulle ha bett honom stiga på, om jag vetat vad ni hade för er däruppe. Han såg så nyfiken ut, när han gick och hörde edra upptåg, och det märktes tydligt att han just inte har något roligt hemma.
— Det var synd att du inte gjorde det, mamma, sade Hanna, i det hon skrattade och såg på sina stövlar. Men vi ska spela teater ännu en gång, och då skall han få se på. Kanhända han vill vara med och spela. Skulle inte det vara roligt?
— Jag har aldrig fått någon blomsterbukett förr. Så vacker den är! sade Margret och undersökte sina blommor uppmärksamt.
— De äro vackra, men Bettys rosor äro ännu vackrare i mina ögon, sade fru March och luktade på den till hälften vissnade buketten i hennes skärp.
Betty smög milt sina armar omkring moderns hals och viskade sakta:
— Vad jag gärna skulle vilja skicka mina blommor till pappa. Jag är rädd för att han inte har så glad jul som vi.
