TREDJE KAPITLET.
Laurences gosse.
— Hanna! Hanna, var är du? ropade Margret från lägsta stegen av vindstrappan.
— Här, svarade en mumsande röst uppifrån, och då Margret skyndat uppför trappan, såg hon systern i full fart med att äta äpplen och under tårar sluka »Arvingen till Redclyffe», där hon, insvept i en hjärtvärmare, satt på en trebent soffa vid fönstret, och njöt av det inströmmande solskenet. Denna plats var Hannas älsklingstillhåll, och dit drog hon sig gärna undan med ett halvt dussin renetter och någon bok, som hon tyckte om, för att få läsa den i fred och sällskapa med en liten näpen råtta, som höll till där och ej var det minsta rädd för henne. Då Margret visade sig, kilade råttan in i sitt hål. Hanna torkade sina tårar och väntade att få höra vad det var fråga om.
— Så roligt! Se bara! Ett ordentligt bjudningsbrev från fru Gardener till i morgon kväll! utropade Margret, svängande den kärkomna biljetten, varefter hon med en ung flickas hela förtjusning fortfor att läsa vad som stod i den.
— Fru Gardener skulle skatta sig lycklig, om hon finge se fröknarna Margret och Johanna March hos sig på en liten danstillställning nyårsaftonen. — Mamma har ingenting emot att vi gå. Men vad skola vi ha på oss?
— Vad tjänar det till att fråga, då du vet att vi måste taga våra popelinsklänningar, ty vi ha ju ingenting annat? svarade Hanna med munnen full av renettbitar.
— Ack, den som bara hade en sidenklänning! sade Margret suckande. Mamma säger att jag kanhända får en när jag blir aderton år; men det är ju en hel evighet att vänta i två år.
