— Då går jag utan. Jag bryr mig inte om vad folk säger, utbrast Hanna, i det hon åter började läsa.
— Nå, så tag den då! Låt bara bli att fläcka ner den, far vackert fram med den och håll inte händerna på ryggen. Lovar du mig det?
— Var lugn du. Jag skall sitta lika styv som en docka och inte bära mig dumt åt alls, om jag kan. Gå nu din väg och svara på biljetten och låt mig få sluta min gudomliga berättelse.
Margret avlägsnade sig nu för att svara att bjudningen antogs med största tacksamhet och se över sin toalett. Hon sjöng glatt medan hon tog fram sitt enda krås av spetsar, under det Hanna läste slut på berättelsen, åt upp sina fyra renetter och hade roligt åt råttan.
På nyårsaftonen var det ödsligt i salongen, ty de två yngre flickorna agerade kammarjungfrur, och de två äldre voro fördjupade i den utomordentligt viktiga sysselsättningen att kläda sig till kvällen. Då deras toalettbord ej var synnerligen välförsett, var där ett beständigt springande upp och ned, ett skrattande och pratande, och helt plötsligt kändes genom hela huset en stark lukt av bränt hår. Margret skulle ha några lockar omkring ansiktet, och Hanna hade åtagit sig att frisera henne.
— Skola de lukta så där? frågade Betty där hon satt uppflugen på sängen.
— Det är bara fuktigheten, som torkar, svarade Hanna.
— En så besynnerlig lukt! Det känns precis som av bränd fjäder, anmärkte Amy, i det hon med en självbelåten min jämkade till rätta sina egna vackra lockar.
— Se så, nu skall jag ta bort papperslapparna och ni skola få se ett helt moln av små lockar, sade Hanna och lade bort tången.
Hon tog bort papperslapparna, men något moln av lockar stod ej att upptäcka, ty håret följde med och den förbluffade hårfrisörskan lade en rad av svedda testar på toaletten framför sitt offer.
