Ät inte för mycket till kvällen och kom hem klockan elva, då jag skickar Elsa efter er.
I detsamma porten smällde igen efter dem, hördes från ett fönster en röst ropa:
— Flickor, flickor! Ha ni bägge rena näsdukar?
— Ja, rysligt rena! Och Margret har eau-de-cologne på sin, svarade Hanna skrattande och sade därefter till systern under det de gingo vidare:
— Ja, jag tror den frågan skulle mamma inte försumma, om det än gällde att rädda oss alla undan en jordbävning.
— Det är ett bevis på hennes aristokratiska smak och fullkomligt i sin ordning, ty en verkligt fin dam känner man alltid igen på hennes fina skor, handskar och näsduk, svarade Margret, som också hade sin egen lilla aristokratiska smak.
— Glöm nu inte att hålla den brända våden i skymundan, Hanna. Sitter mitt skärp bra; ser jag alltför tokig ut i håret? frågade Margret systern, då de långsamt vände sig framför spegeln i fru Gardeners toalettrum.
— Jag vet att jag glömmer av mig, men när du ser mig göra något galet, så påminn mig med en vink. Lovar du det? svarade Hanna, i det hon ordnade sin krage och hastigt slätade till håret.
— Nej, att vinka passar sig inte för en dam av värld. Jag skall draga upp ögonbrynen litet, om du glömmer dig, och nicka, när du är bra. Skjut nu inte upp axlarna, ta inte långa steg, och presenteras du för någon, så räck inte fram handen. Det brukas inte.
— Vad du har bra reda på alla konstigheter! Det har inte jag. Låter inte den där musiken trevlig?
Flickorna stego på, men kände sig litet blyga, ty de voro sällan bortbjudna, varför också denna lilla tillställning var en högst viktig tilldragelse för dem. Då de inträdde, mottogos de av fru Gardener, en ståtlig gammal dam, som hälsade dem hjärtligt välkomna och överlämnade dem
