Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
40
LOUISA M. ALCOTT

Hanna rodnade i hela ansiktet av glädje över att Laurie berömde hennes syster, och hon lade hans ord på minnet för att sedan upprepa dem för Margret. Båda sutto de så och betraktade och kritiserade det övriga sällskapet samt pratade tills de nästan tyckte sig vara gamla bekanta. Lauries blyghet var snart borta, ty Hannas gossaktiga sätt roade och gjorde honom obesvärad, och Hanna hade nu åter blivit samma glada flicka som eljest, emedan hon glömt bort sin klänning och ingen människa såg åt dem. Hon tyckte nu om »Laurences gosse» mer än någonsin och såg på honom litet emellanåt, så att hon skulle kunna tala om för systrarna hur han såg ut, ty de hade inga bröder, endast några få manliga kusiner, och gossar voro för dem så gott som okända varelser.

— Lockigt, svart hår, brun hy, stora svarta ögon, rak näsa, nätta tänder, små händer och fötter, och lång som jag; mycket artig för att vara pojke och glädjen själv. — Hanna hade alldeles på tungspetsen frågan hur gammal han var, men hon lade band på sin nyfikenhet och sökte med för henne ovanlig takt leta ut det på en omväg.

— Jag antar att ni snart skall in på gymnasiet? Jag ser ibland hur ni hänger näsan över era böcker — nej, jag menar läser flitigt, varvid Hanna rodnade över det rysliga »hänger näsan», som hon låtit undfalla sig.

Laurie smålog, men tycktes icke bliva stött och svarade endast med en axelryckning:

— Inte på en två tre år ännu. Jag vill inte komma dit förrän jag fyllt sjutton år eller så där.

— Är ni bara femton? frågade Hanna och betraktade den långe gossen, som hon trott vara åtminstone sjutton.

— Jag fyller sexton nästa månad.

— Vad jag gärna skulle vilja komma på gymnasiet! Det tycks inte som ni ville dit.

— Jag avskyr det — där bara grina de åt varandra och leka krig, och så kan jag inte med kamraterna.