Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
41
UNGA KVINNOR

— Vad tycker ni om då?

— Att vara i Italien och roa mig på mitt eget sätt.

Hanna skulle så gärna velat fråga honom hur han då bar sig åt, men hans mörka ögonbryn sågo nästan hotande ut då han drog dem tillsammans, varför hon bytte om samtalsämne och, under det hon markerade takten med ena foten, sade:

— En så härlig polka! Varför går ni inte och dansar?

— Jo, om jag får dansa med er, svarade han med en liten fransk bugning.

— Jag kan inte, ty jag har sagt åt Margret att jag inte vill dansa, därför att —

Här tvärstannade Hanna och såg obeslutsam ut om hon skulle fortsätta eller skratta.

— Därför att?

— Det får ni inte veta.

— Inte?

— Åjo, jag har haft den oturen att stå med ryggen mot brasan och svett den här klänningen, men fastän jag försökt hjälpa det så gott jag kunnat, syns det ändå; och därför sade Margret åt mig att jag skulle hålla mig stilla, så att ingen fick se det. Ni får gärna skratta, om ni vill; jag vet nog att det är löjligt.

Men Laurie skrattade inte, han såg bara ned i golvet för ett ögonblick, och Hanna blev förlägen, då hon märkte uttrycket i hans ansikte och han sade:

— Det gör ingenting! Jag skall säga hur vi skola bära oss åt: därute i stora rummet ha vi ypperligt svängrum, och ingen ser oss där. Var snäll och kom med nu.

Hon tackade och de lämnade fönstersmygen.

Då Hanna såg sin kavaljer taga på sina vackra pärlfärgade handskar, ville hon så gärna också ha haft ett par lika vackra. Det var ingen i rummet, och där dansade de en polka i stor stil, ty Laurie dansade bra och lärde Hanna tyska steg, vilka hon blev alldeles förtjust i, emedan det var liv och fart i dem. Då musiken tystnade, satte