de sig i trappan för att hämta andan, och Laurie var just mitt uppe i en beskrivning av studentfesterna i Heidelberg, då Margret kom för att söka reda på sin syster. Hon gav Hanna ett tecken med huvudet, och motvilligt gick denna efter henne in i ett sidorum, där hon fann Margret sitta i en soffa, blek i ansiktet och hållande med händerna om sin ena fot.
— Jag har vrickat foten. Den där dumma klacken vickade till och är skulden till hela olyckan. Det gör så ont, så jag knappt kan stå, och jag vet inte hur jag skall komma hem härifrån, sade Margret, vaggande fram och tillbaka med kroppen.
— Jag kunde väl tro att du skulle göra dig illa med de där dumma kängorna. Det var tråkigt, men jag ser ingen annan råd än att du får skicka efter en vagn eller stanna här över natten, sade Hanna, under det hon varsamt gned systerns fotknöl.
— Jag kan inte få någon vagn, ty det kostar för mycket; jag kan till och med säga att vi inte kunna få någon alls, ty nästan alla gästerna komma hit i sina egna vagnar; det är dessutom för långt till något hyrkuskverk och vi ha ingen att skicka.
— Jag skall gå.
— Nej, för all del. Klockan har slagit tio och det är ett egyptiskt mörker ute. Och inte kan jag stanna här heller, ty huset är fullt; Sally har några småflickor kvar över natten. Jag skall vänta tills Elsa kommer och då blir det väl någon råd.
— Jag skall bedja Laurie, han går nog, sade Hanna, vars sinne lättades vid denna tanke.
— Nej tack, gör inte det. Skaffa mig mina ytterplagg och stoppa mina kängor bland dina saker. Jag kan inte dansa mer, men så snart man ätit, så passa på när Elsa kommer och säg då åt mig.
— De gå in i matsalen nu. Jag skall stanna här hos dig, det vill jag hellre.
