FJÄRDE KAPITLET.
Bördor.
— Ack, kära Hanna, vad det kostar på att börja släpa på det gamla vanliga viset igen, sade Margret suckande följande morgon, ty nu var det slut med helgdagarna, och efter den förflutna glada veckan föll det sig svårt för henne att återta sina vanliga sysselsättningar, som hon aldrig tyckt om.
— Jag önskade att det vore jul eller nyår hela året om. Skulle det inte vara roligt? svarade Hanna med en väldig gäspning.
— Då skulle vi inte ha hälften så roligt som vi nu haft. Men jag kan inte neka till att det skulle vara rätt trevligt att ibland ha små supéer och tillställningar och leva med i världen, åka hem i vagn, läsa litet på lediga stunder och inte behöva släpa som jag nu gör. Så ha andra människor det, och jag avundas alltid flickor som kunna få leva på det sättet. Jag tycker så mycket om att ha fina kläder, sade Margret, som försökte utfundera vilken av två gamla klänningar som var minst sliten.
— Men när vi nu inte kunde få det så, så fundera vi inte längre på det utan ta vår börda på ryggen och vandra i väg lika glada och förnöjda som mamma. Jag är säker på att jag i faster March har en bastant börda att knoga med, men jag hoppas, att när jag lärt mig bära den utan knot, skall hon falla i backen och bli så lätt, att jag inte märker att jag har henne på ryggen.
Denna tanke slog an på Hannas fantasi och satte henne i gott lynne, men Margret såg ännu lika sorgsen ut, ty hennes börda, som utgjordes av fyra bortskämda barn, föreföll henne nu tyngre än någonsin. Hon kände ingen håg att göra även sig själv fin såsom vanligt genom att sätta ett blått band om halsen och lägga upp håret så som det klädde henne bäst.
