— Vad tjänar det till att jag ser fin ut, när ingen annan ser mig än de Kingska barnen och det kvittar alla lika om jag är vacker eller inte, mumlade hon och slängde från sig sykorgen med en knyck på nacken. Jag skall streta och släpa dag ut och dag in och få roa mig litet bara för någon enda gång samt bli gammal och ful och knarrig, därför att jag är fattig och inte kan få njuta av livet som andra flickor. Det är riktigt skamligt.
Därefter gick Margret ned med missbelåten uppsyn och var mycket otrevlig vid frukosten. Alla tycktes ha kommit ur de vanliga hjulspåren och vara på dåligt humör. Betty hade ont i huvudet och låg på soffan, där hon försökte roa sig med katten och hennes tre ungar; Amy var fnurrig emedan hon ej kunde sina läxor och inte fick reda på sin sydyna; Hanna försökte vissla och göra i ordning en trasig fjäderboll; fru March hade mycket bråttom med att sluta ett brev, som genast skulle på posten, och Elsa var vresig, ty att sitta uppe länge om kvällarna var ej i hennes smak.
— Det finns ingen familj med en sådan otur som vår! utbrast Hanna, som alldeles tappade humöret, sedan hon slagit ut ett bläckhorn, slitit av båda kängbanden och satt sig på sin hatt.
— Och jag har den värsta oturn av er allesammans, inföll Amy, i det hon strök ut hela summan på sin griffeltavla med de tårar som fallit på den.
— Om du inte stänger in de otäcka kattorna i källaren, Betty, skall jag laga att de bli dränkta! utropade Margret häftigt, under det hon sökte befria sig från djuren, som klättrat upp på hennes rygg och klöste henne ganska omilt.
Hanna skrattade, Margret blev ond, Betty bad och Amy jämrade sig, emedan hon ej kunde komma ihåg hur mycket nio gånger tolv är.
— Flickor, flickor! Var då tysta en minut! Jag måste skicka av brevet med morgonposten och ni göra mig
