alldeles yr i huvudet med ert väsen, utbrast fru March och strök över en mening som hon för tredje gången skrivit fel i brevet.
För ett ögonblick uppstod en stiltje, som avbröts av Elsa, vilken störtade in i rummet och lade två varma bullar på bordet, varefter hon rusade ut igen. Sådana bakades för varje dag, och flickorna kallade dem för muffar, emedan de icke hade några sådana och tyckte att de varma bullarna voro ypperliga att värma fingrarna på under de kalla mornarna. Hur bråttom Elsa än hade och vid hur dåligt lynne hon än var, glömde hon aldrig att baka sådana, ty vägen var lång och blåsig och de stackars flickorna fingo ingenting annat på förmiddagen och kommo sällan hem före klockan tre.
— Pyssla om dina kattor, Betty, och gör dig av med huvudvärken. Adjö, mamma lilla; vi ha levat som en hop vildkattor på morgonen, men vi skola komma hem som riktiga änglar. Kom nu, Margret, sade Hanna och gjorde sig i ordning att gå, varvid hon kände med sig själv att pilgrimerna icke börjat sin vandring så som de bort.
Innan de gingo om hörnet, brukade de alltid vända sig om, ty deras mor hade för vana att luta sig ut genom fönstret och nicka, le och vinka åt dem med handen. Det tycktes dem omöjligt att kunna härda ut en dag utan att ha fått denna moderns hälsning, ty vid hurudant lynne de än voro, inverkade denna sista skymt av hennes ansikte på dem liksom solskenet på blommorna.
— Om mamma knöt näven åt oss i stället för att ge oss slängkyssar, så vore det rätt åt oss, ty otacksammare slynor än vi har man väl aldrig sett, utbrast Hanna, vilken med glädje bar det straff, som det slaskiga väglaget och den bitande blåsten tycktes pålägga dem.
— Begagna då inte så rysliga uttryck, svarade Margret ur djupet av den slöja, vari hon svept sig likt en vid livet trött nunna.
— Jag tycker om mustiga uttryck som säga någonting,
