sade Hanna, och tog tag i sin hatt, som var på väg att blåsa av henne.
— Ge dig själv vilka namn du behagar; men jag är varken någon vildkatt eller slyna och tycker inte om att bli kallad så heller.
— Det är synd om dig, stackars lilla kinkblåsa, att du inte kan få leva i överflöd jämt! Vänta tills jag gjort lycka, så skall du få roa dig med att åka i vagn, äta glassmaränger, gå i högklackade skor, ha blombuketter och dansa med rödhåriga gossar.
— Så tokig du är, Hanna, sade Margret, skrattande åt systerns ord, och kände sig mot sin vilja vid bättre lynne.
— Det är väl för dig, det, ty om jag tog på mig en sådan där gudsnådlig och ynklig min, så skulle ni minsann ha det trevligt. Tacka du Gud att jag alltid hittar på något roligt, som håller mig vid gott lynne. Låt bli att jämra dig och kom hem glad.
I detsamma de skildes klappade Hanna systern uppmuntrande på axeln, varefter de togo var sin bulle och försökte att vara glada trots det otrevliga vädret, det stränga arbetet och sina otillfredsställda, lätt förklarliga önskningar att njuta av de nöjen livet har att bjuda.
Då herr March förlorade sin förmögenhet genom att söka hjälpa en olycklig vän, bådo de två äldsta flickorna att få på något sätt försöka skaffa sig sitt uppehälle. Emedan föräldrarna ansågo att barn aldrig kunna börja för tidigt vänja sig vid ihärdighet, flit och oberoende, gåvo de sitt samtycke, och de båda systrarna sökte nu skaffa sig sysselsättning med denna goda vilja, som till slut vinner seger, trots alla hinder. Margret fick plats såsom guvernant och tyckte sig vara rik med den lilla lön man gav henne. Såsom vi hört henne säga, älskade hon överflöd och hennes största bekymmer var fattigdomen. Mer än de andra syskonen tyckte hon den vara svår att bära, ty hon kunde minnas den tid, då inom hennes för-
4. — Unga kvinnor. I.
