och till allas förvåning kom hon ganska bra överens med sin hetlevrade släkting. En gång hade det kommit till en sammandrabbning dem emellan, efter vilken Hanna gick hem under förklaring, att hon ej kunde härda ut längre; men det dröjde icke länge innan faster March blev god igen, och nu skickade hon bud efter Hanna med så enträgen begäran att hon skulle komma tillbaka till henne, att Hanna ej kunde neka, ty i själva verket tyckte hon nästan om den gamla häftiga fastern.
Jag misstänker dock att den verkliga magneten var ett stort bibliotek med vackra böcker, vilka efter onkel Marchs död lämnats i okvald besittning åt damm och spindlar. Hanna mindes mycket väl den gamle herrn, som lät henne bygga järnvägar och broar med sina stora lexikon, berättade historier för henne om de besynnerliga tavlorna i hans latinska böcker och jämt köpte pepparkakor åt henne, när de träffades ute på gatan. Det mörka, dammiga rummet med sina från de höga bokskåpen nedblickande byster, bekväma stolar, jordglober och, främst av allt, denna vildmark av böcker, där hon fick ströva omkring åt alla håll, gjorde biblioteket till ett himmelrike för henne. Så ofta faster March tog sig en liten lur eller hade främmande, skyndade Hanna till denna lugna fristad, där hon, efter att ha krupit upp i någon stor stol, såsom en riktig bokmal slukade poesi, romaner, historia, resebeskrivningar och tavlor. Men liksom all annan lycka, skulle även denna ej räcka länge, ty hon hade icke väl hunnit till det intressantaste stället i romanen, den vackraste versen i en dikt eller det farligaste äventyret i en resebeskrivning förrän en gäll röst ropade: »Jo-anna! Jo-anna!» och så måste hon lämna sitt paradis för att tvinna ullgarn, tvätta pudeln eller på en timme eller så omkring läsa i Belshams postilla för fastern. Hannas ärelystnad gick ut på att uträtta något riktigt storartat, men vari detta skulle bestå, därom hade hon ingen aning, utan överlämnade åt tiden att upplysa henne därom, och stundom greps hon
