rik, så skulle vi göra så och så, och hennes framsägande av långa ord ansågs av flickorna vara höjden av smak och elegans.
Amy var på god väg att bli bortskämd, ty alla klemade med henne, och hennes lilla fåfänga och själviskhet voro stadda i rätt vacker utveckling. Det var likväl en sak som sårade hennes egenkärlek litet, den nämligen att hon måste begagna sin kusins kläder. Nu hade Florences mor icke någon smak alls, och Amy led djupt av att hon måste gå med röd hatt i stället för blå, ha klänningar som icke passade henne och förkläden som voro rent av löjliga. Allt vad Amy fick var av god vara, väl gjort och obetydligt begagnat, men hennes konstnärsöga stöttes svårligen, synnerligast om vintern, då hennes skoldräkt var en urblekt röd klänning med gula prickar och utan bård.
— Det enda som kan trösta mig, sade hon med tårar i ögonen till Margret, är att mamma inte sätter några hållare i mina klänningar, när jag är stygg, såsom Maria Parks mamma gör. Kära du, det är verkligen rysligt, ty ibland ser hon för tokig ut, för klänningen är uppdragen ända till knäna, så att hon inte kan komma till skolan. Bara jag tänker på denna »degerradering», känner jag att jag kan fördraga till och med min platta näsa och röda klänning med sina gula prickar.
Margret var Amys förtrogna och rådgiverska, och i följd av någon underbar dragning mellan motsatserna var Hanna detsamma för den milda Betty. Endast åt Hanna vågade Betty anförtro sina tankar, och det skygga barnet utövade på sin trotsiga och obetänksamma syster sig själv ovetande ett större inflytande än någon annan av familjen. De två äldre systrarna voro mycket för varandra, men var och en av dem tog en av de yngre under sina vingars skugga och vakade över dem på sitt eget sätt, »spelade mamma», såsom de kallade det, och behandlade med små kvinnors moderliga instinkt sina systrar på samma sätt som avlagda dockor.
