för mycket, medan han släppt till fyra utan att knota. Jag har hemma hos mig alla mina flickor, som kunna trösta mig, och hans enda återstående son låg och väntade på honom, många mil långt bort, för att måhända säga honom farväl för alltid. Jag kände mig så rik, så lycklig, och tänkte på hur frikostigt försynen välsignat mig, och då gav jag honom en liten småsak, något pengar och tackade honom hjärtligt för vad han lärt mig.
— Berätta någonting annat mamma, som är lika mycket moral i. Det är roligt att sitta och tänka på sedan, om det är verklighet och inte stöter för mycket på predikan, sade Hanna efter ett ögonblicks tystnad.
Fru March smålog och började ånyo, ty hon hade berättat för det lilla auditoriet under många år och visste vad som roade det.
— Det var en gång fyra flickor som hade kärleksfulla föräldrar, som älskade dem innerligt, vänner, många passande förströelser och tillräckligt med mat, dryck och kläder, men ändå voro de inte nöjda. (Vid dessa moderns ord kastade auditoriet skygga blickar på varandra och sydde ännu ivrigare än förut) Flickorna ville gärna vara snälla och gjorde därför många goda föresatser, men det var inte alltid de blevo dem trogna, och de sade alltid: Om vi ändå hade det, eller om vi bara finge göra det, helt och hållet glömmande hur mycket de redan ägde och hur mycket gott de i själva verket kunde göra; och så bådo de en gammal gumma säga dem något trollmedel varigenom de kunde bliva lyckliga. Gumman svarade: När ni känna er missbelåtna så tänk på den lycka ni äga och var tacksamma därför. Härvid lyfte Hanna hastigt upp ögonen med en min som ville hon säga något, men avstod, då hon märkte att berättelsen ej var slut ännu.
— Som de voro förståndiga flickor, beslöto de att följa gummans råd, och det dröjde inte länge förrän de funno hur klokt de gjorde. En av dem kom underfund med att rikedom inte kan utestänga vanära och sorg från