rikemans hus; den andra, att ehuru hon var fattig, var hon dock mycket rikare med sin ungdom, hälsa och sitt goda lynne än en viss krasslig och vresig gammal fru, som inte kunde njuta av det världens goda hon ägde; den tredje märkte, att så tråkigt det än kunde vara att hjälpa till med middagen, var det ännu svårare att behöva gå och tigga om mat åt sig själv, och den fjärde insåg att till och med karneolsringar inte kunna uppväga ett gott uppförande. Därför kommo de överens om att upphöra med sin klagan, att njuta den lycka de redan ägde samt försöka göra sig förtjänta av den, så att den inte måtte helt och hållet tagas från dem i stället för att ökas; och jag tror att de inte ångrade att de följt den gamla gummans råd.
— Men, mamma, det är ganska elakt gjort av dig att så här vända våra egna historier mot oss och ge oss en predikan i stället för en historia, utbrast Margret.
— Sådana där predikningar tycker jag om; det var just sådana som pappa brukade hålla för oss, sade Betty tankfullt, i det hon satte sina nålar i Hannas sydyna.
— Jag skall inte mer klaga så mycket som de andra och bli flitigare än förut, ty jag har blivit varnad av hur det gick med Susie, sade Amy högtidligt.
— Vi behövde den där läxan och skola inte glömma den, tillade Hanna.
FEMTE KAPITLET.
Grannsämja.
— Vart i all världen skall du ta vägen, Hanna? frågade Margret en eftermiddag, då det snöade och systern kom traskande genom salen i ett par väldiga ytterkängor, en gammalmodig kappa och huva, med en kvast i ena handen och en skovel i den andra.
