— Ut och ta motion, svarade Hanna och blinkade listigt med ögonen.
— Jag tycker du kan ha fått nog av två promenader på morgonen. Det är kallt och ruskigt ute, och jag råder dig att stanna inne här vid brasan, där du kan sitta varm och torr som jag, sade Margret och ruskade på sig.
— Tack för rådet, men jag kan inte sitta stilla dagen i ända och är inte någon kissekatt som tycker om att ligga och gassa sig framför eldbrasan. Jag vill ha äventyr och går nu ut att skaffa mig dem.
Margret gick in igen för att värma sina fötter och läsa »Ivanhoe», och Hanna började med stor iver skotta upp en gångstig.
Den nyfallna snön låg ej särdeles packad, och med tillhjälp av kvasten hade hon snart sopat upp en gång genom hela trädgården, där Betty kunde promenera, när det blev solsken och dockinvaliderna behövde frisk luft. Trädgården skilde Marchska huset från herr Laurences; båda lågo de i en förstad, som nästan liknade landsbygden med sina lundar och gräsmattor, stora trädgårdar och tysta gator. En låg häck skilde de båda tomterna. På ena sidan stod ett gammalt mörkt hus, som såg ganska tarvligt och illa medfaret ut, nu när ej som om sommaren vinrankor täckte väggarna och blommor omgåvo det. På andra sidan befann sig ett ståtligt stenhus, vars yttre tillkännagav att inom dess murar var ingen brist på komfort och överflöd, vilket även syntes av det stora vagnshuset, de väl underhållna ekonomibyggningarna och orangeriet, liksom av vad man mellan de rika gardinerna kunde skymta av en mängd vackra saker. Likväl tycktes man föra ett ödsligt och tyst liv där, ty inga barn lekte på gräsplanen, intet modersansikte log i fönstren och få voro de som gingo ut och in där, med undantag av den gamle herrn och hans sonson.
För Hannas livliga fantasi tedde sig det ståtliga huset såsom ett slags förtrollat palats, fullt av alla upptänkliga
