ögonblicket förlorade sitt likgiltiga uttryck, då de stora ögonen klarnade och munnen började småle. Hanna nickade skrattande och ropade, i det hon svängde kvasten över huvudet:
— Hur är det fatt med er? är ni sjuk?
Laurie öppnade fönstret och kraxade, hes som en korp:
— Tack, litet bättre. Jag har förkylt mig mycket svårt och varit instängd hela veckan.
— Det var tråkigt. Vad roar ni er med?
— Med ingenting. Det är tyst som i en grav häruppe.
— Läser ni inte?
— Inte mycket; det får jag inte för farfar.
— Kan då ingen annan läsa för er?
— Farfar gör det ibland, men mina böcker roa honom inte, och jag vill inte jämt be Brooke göra det.
— Kommer ingen och hälsar på er?
— Jag har inte någon bekant som jag tycker om. Gossar hålla alltid sådant väsen, och det tål inte mitt stackars huvud vid.
— Finns det inte någon snäll flicka däruppe, som vill läsa för er och muntra upp er? Flickor äro tysta av sig och tycka om att agera sjuksköterskor.
— Jag känner ingen.
— Ni känner mig, började Hanna skrattande, men tvärtystnade sedan.
— Ja, det gör jag! Vill ni komma upp? frågade Laurie livligt.
— Jag är varken tyst eller snäll, men jag kommer, om jag får för mamma. Jag skall springa och fråga henne. Stäng nu igen fönstret som en snäll gosse och vänta tills jag kommer.
Därpå kastade Hanna upp sin kvast på axeln och gick in i huset, undrande vad de skulle säga åt henne därhemma. Laurie befann sig i ett tillstånd av lindrig sinnesförvirring vid tanken på att han skulle få sällskap
