och sprang omkring i rummet för att göra sig i ordning att taga emot sitt främmande, ty han var, såsom fru March sagt, en liten gentleman, och borstade sig så i håret, satte på sig en ren krage och försökte att städa upp litet i sitt rum, vilket var allt annat än snyggt, ehuru ett halvt dussin tjänare funnos i huset. Strax därefter hördes en häftig ringning, sedan frågade i bestämd ton en röst efter herr Laurie och en betjänt skyndade förvånad upp för att anmäla en ung dam.
— Mycket riktigt, bed henne stiga upp, det är fröken Hanna, sade Laurie, i det han gick fram till dörren till sitt lilla förmak för att möta Hanna, vilken nu inträdde helt obemärkt med blomstrande kinder, vid bästa lynne samt med en övertäckt skål i ena handen och Bettys tre kattungar på den andra armen.
— Här är jag med hela bagaget, sade hon livligt. Mamma hälsar och säger att det skulle glädja henne, om jag kunde vara er till någon tjänst. Margret bad mig taga med litet av hennes blancmangé — hon lagar mycket god sådan — och Betty trodde att hennes kattungar skulle kunna trösta er. Jag visste nog att ni skulle bli förvånad över dem, men jag kunde inte neka henne det; hon var så angelägen om att också få göra någonting för er.
Nu föll det sig så väl att just Bettys löjliga lån var vad som gjorde mesta verkan, ty medan Laurie skrattade åt kattungarna, glömde han bort sin blyghet och blev genast sällskaplig.
— Vad det där ser gott ut att äta, sade han och smålog belåtet, då Hanna tog av locket av skålen och visade honom blancmangén, omgiven med en girland av gröna blad och skarlakansröda blommor från Amys älsklingsperlagon.
— De mena bara att ni skall se att de vilja väl med er. Säg till att man sätter undan det tills ni dricker te. Det är så oskyldigt, att ni gott kan äta det, och så
5. — Unga kvinnor. I.
