jag tror att det värsta av allt i världen man kan råka ut för är att diska och blaska jämt och samt. Jag blir alldeles förtvivlad, och mina händer äro så styva, att jag mister all lust att öva välgörenhet.
Härvid såg Betty på sina röda händer och lät höra en suck, som den gången hördes av alla.
— Jag tror att ingen av er har det så svårt som jag, utbrast Amy, för ni behöva inte gå i skolan tillsammans med otäcka flickor, som plåga er, om ni inte kunna edra läxor, göra narr av er klädsel och chekanera er far, därför att han inte är rik, och förolämpa er, om ni inte äro fina om näsan.
— Om du menar chikanera och inte talar om chekanera, så håller jag med dig, rättade henne Hanna skrattande.
— Jag vet vad jag menar, och du behöver inte vara statirisk för det. Man bör välja sina ord och det kan ej skada att förbättra din vokabilär, genmälde Amy med värdighet.
— Låt bli att retas, barn. Skulle du inte vilja att vi hade kvar de pengar pappa förlorade, när vi voro små, Hanna? Ack, du! Så lyckliga och snälla vi skulle vara, om vi inte hade det så ledsamt som nu, sade Margret, vilken kunde minnas flydda bättre dagar.
— Det var icke så längesen du tyckte att vi voro mycket lyckligare än flickorna King, ty de ligga i och streta ständigt och jämt, fastän de ha pengar i överflöd.
— Ja, det gjorde jag, Betty. Det tycker jag också, ty fastän vi måste arbeta, ha vi i alla fall roligt för oss själva och är en ganska livad smita, som Hanna skulle säga.
— Det skall just vara Hanna som kan tillåta sig sådana simpla uttryck, anmärkte Amy, i det hon gav den långa, på kakelugnsmattan utsträckta flickan en sträng blick.
Hanna reste sig genast, satte händerna i förklädesfickorna och började vissla.
